Den 19:e April är årets värsta datum för min del, och hela familjens del för den sakens skull. För exakt 9 år sedan så förlorade jag min storebror i en bilolycka. Det var ett helvete för mig att ta mig ur det. Men jag lyckades otroligt nog sakta men säkert kämpa mig upp och jag kämpar fortfarande. Så när saken och ting är svårt och jag vill ge upp så tänker jag tillbaka att har jag lyckats med detta så finns det absolut ingenting jag inte klarar av.

Tiden försvinner så otroligt fort. Jag kan inte förstå att det är 9 år sedan. Denna dagen är alltid så otroligt jobbig. Varenda år så sprutar tårarna så fort jag vaknar. Jag saknar honom så fruktansvärt mkt att det inte finns ord att förklara. Denna dagen får jag sanningen rätt upp i huvudet att han verkligen är borta för evigt. Att jag aldrig någonsin får träffa honom igen. Någonstans inom mig hoppas jag att det finns ngt annat efter detta livet. Att jag en dag får möta upp dom igen. Sam, Tyson och Samantha. Det är sjukt att säga det men det finns en längtan dit. Jag kommer aldrig någonsin bli hel igen utan dom i mitt liv.

Jag trodde faktiskt helhjärtat att jag skulle vara okey idag. Men jag lurade bara mig själv. Jag har varit konstig och väldigt känslomässig flera dagar innan så jag borde egentligen ha förstått. Men jag lurade mig själv och förträngde sanningen. Tills i morse när jag vaknade så brast allting.

Jag har varit vid graven en sväng och lade blommor och det var skönt att hänga där och känna friheten på ngt sätt. När jag kom dit så tyckte jag att ngt var konstigt. När jag granskade graven så hade ngn snott mina lyktor som jag köpte för ungefär två veckor sen. Vilken idiot gör en sån sak. Vem får ens en sån tanke? Att sno någonting från en grav på en kyrkogård?? Idioter utan ngn som helst skam i kroppen. Jag blir så arg av att tänka på det. Men jag ska lägga ner det nu och låta What goes around comes around ta hand om det. De kommer få det de förtjänar en vacker dag.

Jag har en klump i magen och det gör så ont att tänka på sanningen. Tårarna bränner i ögonen hela tiden.

Du var min storebror, min idol och min bästa vän. Du var mitt allt. Du förstod alltid mig som ingen annan gjorde och du gjorde alltid allting för mig. Jag kan inte förstå att du är borta i all evighet. Allting gick så fort. Jag försöker tänka tillbaka till alla fina stunder vi hade tillsammans. Men det känns som om med tiden som går så försvinner mina minnen sakta men säkert. Och att jag på äldra dar inte hade så många minnen med dig för vi träffades inte så ofta eftersom du läste på högskolan i annan stad.

Någonting som tynger mig så fruktansvärt mkt är att om inte jag hade känt mig ensam och velat att du skulle flytta tillbaka så hade detta aldrig hänt. Jag vet att du inte hade velat att jag skulle tänka så och att det inte är mitt fel men det går inte att låta bli. Jag vet inte om det är lättare att skylla på mig själv?? Någonting annat som också tynger mig är att vi skiljdes åt som ovänner. Vi bråkar aldrig någonsin men vi gjorde det då. Över en jävla skitsak som egentligen var så jävla obetydelsefull men som blev så allvarlig.

Du försökte bli sams med mig och bjuda över mig på middag men jag hade för mkt stolthet och sa att jag skulle fundera över saken. Jag hann aldrig komma för den dagen var din sista dag. Så det sista jag egentligen sa till dig var att jag hatade dig och inte brydde mig om du skulle försvinna förevigt.

Jag var ung och idiotisk och visste inte ens va fan som kom ur från min mun. Men jag kunde aldrig i min vildaste fantasi tro att det skulle bli till verklighet veckan efter.

Jag hoppas med hela mitt hjärta att du innerst inne visste att jag inte menade ngnting jag sa utan att du betydde allt för mig.

Ni vet han den dära glada, trevliga runda och gula saken som man lätt blir så kär i, han den där herr sol. Just nu lyser hela han och det är varmt och skönt och helt enkelt underbart.. Jag är helt förtrollad.. Jag är helt kär.. I herr sol.. Det går inte att beskriva med ord..

Jag är så trött att jag varken kan stava ut eller in.. Jag hade ett möte och pratade om en grejj och jag skulle säga brother, vi pratade engelska, det blev inte riktigt brother utan det blev BLADDER.. Hur i helvete det hände det har jag ingen aning om.. haha.. Men det blir bra.. Ingenting blir dåligt om man inte tror att det ska bli dåligt, på ett eller annat sätt blir det bra..

Sen sist har det inte varit så mkt förändringar faktiskt.. Jag kämpar fortf. och står på mig.. Snart blir allting bra igen och jag kan genuint vara lycklig.. Nu slänger jag mest bara på en mask och är glad så gott det går.. Men jag lyckas smitta av mig till folk i min omgivning och få de att verkligen må bra och vara glada.. och bara det betyder mkt för mig även om leendet är falskt för min del.. Men det gör ingenting.. Andras framgång och lycka blir tillslut ens egen framgång och lycka.. =))

Idag är det Tisdag men det känns som om det vore måndag, alltså en ny vecka. Med nya andetag och nya möjligheter. Å andra sidan är det inte så tokigt att det känns så. Hehe. Idag var jag uppe med tuppen, konstigt nog var det inte segt att gå upp halv sju fast jag knappt sovit. Solen sken ju, då kan det inget annat vara än underbart.

Just nu sitter jag i en massa telefonköer, HATAR DET, därför jag alltid drar ut på vissa viktiga telefonsamtal för jag pallar inte köerna. Tar ju så mkt onödig tid som jag inte har råd att spilla. Sen är det dags att bege mig på ett super viktigt möte, jag är så nervös att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Men jag VET att det kommer bli KANON. Jag kommer ta dom med STORM. Haha..!!!

Senare idag kommer en vän till mig och hälsar på. Hon ska sitta på tåg i nästan fyra timmar medan jag ska rusa rundor och hitta pusselbitar till mitt liv. Jag har inte träffat henne på flera år, vi har inte ens pratat i telefon på flera år, vi bestämde på sms att vi skulle ses. Haha. Så sjukt egentligen. Det kommer bli intressant att se hur det kommer att gå. Det slutade ju inte så fint sist. Men men jag får väl hoppas att folk växer upp? Återstår att se helt enkelt.

Jag lovade mig själv att igår var sista dagen jag fick grubbla över de gråa molnet som legat över mig på påskhelgen.. För idag är det en ny vecka med nya möjligheter.. Men på något konstigt sätt känns det inte som en ny vecka.. Bara för det är en röd dag.. Känns som helg fortfarande.. Hur som helst så MÅSTE jag sluta grubbla och ta tag i mig själv igen.. Jävla tramseri..

Så igårkväll avslutade jag de kapitlet och idag börjar vi på ett nytt.. De sista tårarna är fällda och de sista minnena är raderade.. De kapitlet var underbart så länge det varade.. De rosa molnen som jag trodde jag svävade på var underbara.. Men någongång måste man tillbaka till verkligheten och inse sanningen eftersom allting ändå inte var hundra.. Jag fördes in i en sagovärld där allting var underbart och bara så toppen.. Jag kände mig som en prinsessa.. Och jag blev behandlad och uppvaktad som en prinsessa.. Allting var lycka och alla problem lade jag bakom mig.. Men det var bara en saga.. With no happy ending.. So now I´m done..

Jag har alltid levt efter att aldrig ha ångest över det som har hänt eller ens ångra sig. Stå för det man har gjort och sagt och blir det fel så ska man lära sig och gå vidare. Se det som en nyttig läxa istället för att må dåligt och ha ångest. Men denna gången börjar jag undra om jag inte ångrar mig och tom har ångest för beslutet jag tog och vägen jag valde att gå.

Saker och ting förändras så fruktansvärt snabbt och poff så är allting borta med vinden. Verkligen bara boom helt spårlöst försvunnet. Jag är ett kontrollfreak som verkligen hatar när det dyker upp situationer där jag inte har kontroll. Just nu mår jag dåligt över att det blev som det blev och allting.

MEN jag vet att min magkänsla ALLTID har rätt och att jag i slutändan gjorde rätt val och sa rätt saker. Även om det är sjukt jobbigt nu så vet jag att det snart kommer gå över och det kommer öppna andra dörrar för mig som får mig senare att inse att jag gjorde rätt iallafall. Det viktigaste av allt är att jag lärt mig en läxa och att det inte var undantaget som bekräftade regeln, att det VAR regeln och misstaget.

Jag kan också vända på det och ta allt med en nypa salt och säga att det var ett sju helvetets aprilskämt som ingen någonsin kommer kunna klå....

Det är ganska häftigt hur ens känslor kan växla så fruktansvärt snabbt och med så stort mellanrum.. Från verkligen himmel till jord känsla.. Igår var jag så himla nervös.. Jag har inte varit så nervös på jag vet inte hur länge.. Jag längtade som ett barn på julafton.. Jag kände mig så himla lycklig.. Jag kände mig lycklig hela dagen och kvällen och ja.. Fram tills i morse..

När jag började granska mig själv och insåg att mina känslor är inte äkta.. Dessa känslor har jag bara målat fram och placerat dit hela tiden.. Jag är inte lycklig.. Lyckoruset var bara falsk marknadsföring.. Jag fattar inte.. Vad hände på vägen?? Hur kunde allt bara vara falskt??

Det är så jävla typiskt mig att vilja ha något så jävla mkt.. Något som jag nästan inte kan få.. Jag bara längtar och kämpar ihjäl mig.. Sen när jag får som jag vill så bara vill jag sticka och gömma mig.. Då vill jag inte mer.. Då var allt bara fake fake fake.. Så har det alltid varit och så kommer det alltid vara.. Varenda gång lurar jag mig själv.. Hur fan lyckas man med det??