Den 19:e April är årets värsta datum för min del, och hela familjens del för den sakens skull. För exakt 9 år sedan så förlorade jag min storebror i en bilolycka. Det var ett helvete för mig att ta mig ur det. Men jag lyckades otroligt nog sakta men säkert kämpa mig upp och jag kämpar fortfarande. Så när saken och ting är svårt och jag vill ge upp så tänker jag tillbaka att har jag lyckats med detta så finns det absolut ingenting jag inte klarar av.

Tiden försvinner så otroligt fort. Jag kan inte förstå att det är 9 år sedan. Denna dagen är alltid så otroligt jobbig. Varenda år så sprutar tårarna så fort jag vaknar. Jag saknar honom så fruktansvärt mkt att det inte finns ord att förklara. Denna dagen får jag sanningen rätt upp i huvudet att han verkligen är borta för evigt. Att jag aldrig någonsin får träffa honom igen. Någonstans inom mig hoppas jag att det finns ngt annat efter detta livet. Att jag en dag får möta upp dom igen. Sam, Tyson och Samantha. Det är sjukt att säga det men det finns en längtan dit. Jag kommer aldrig någonsin bli hel igen utan dom i mitt liv.

Jag trodde faktiskt helhjärtat att jag skulle vara okey idag. Men jag lurade bara mig själv. Jag har varit konstig och väldigt känslomässig flera dagar innan så jag borde egentligen ha förstått. Men jag lurade mig själv och förträngde sanningen. Tills i morse när jag vaknade så brast allting.

Jag har varit vid graven en sväng och lade blommor och det var skönt att hänga där och känna friheten på ngt sätt. När jag kom dit så tyckte jag att ngt var konstigt. När jag granskade graven så hade ngn snott mina lyktor som jag köpte för ungefär två veckor sen. Vilken idiot gör en sån sak. Vem får ens en sån tanke? Att sno någonting från en grav på en kyrkogård?? Idioter utan ngn som helst skam i kroppen. Jag blir så arg av att tänka på det. Men jag ska lägga ner det nu och låta What goes around comes around ta hand om det. De kommer få det de förtjänar en vacker dag.

Jag har en klump i magen och det gör så ont att tänka på sanningen. Tårarna bränner i ögonen hela tiden.

Du var min storebror, min idol och min bästa vän. Du var mitt allt. Du förstod alltid mig som ingen annan gjorde och du gjorde alltid allting för mig. Jag kan inte förstå att du är borta i all evighet. Allting gick så fort. Jag försöker tänka tillbaka till alla fina stunder vi hade tillsammans. Men det känns som om med tiden som går så försvinner mina minnen sakta men säkert. Och att jag på äldra dar inte hade så många minnen med dig för vi träffades inte så ofta eftersom du läste på högskolan i annan stad.

Någonting som tynger mig så fruktansvärt mkt är att om inte jag hade känt mig ensam och velat att du skulle flytta tillbaka så hade detta aldrig hänt. Jag vet att du inte hade velat att jag skulle tänka så och att det inte är mitt fel men det går inte att låta bli. Jag vet inte om det är lättare att skylla på mig själv?? Någonting annat som också tynger mig är att vi skiljdes åt som ovänner. Vi bråkar aldrig någonsin men vi gjorde det då. Över en jävla skitsak som egentligen var så jävla obetydelsefull men som blev så allvarlig.

Du försökte bli sams med mig och bjuda över mig på middag men jag hade för mkt stolthet och sa att jag skulle fundera över saken. Jag hann aldrig komma för den dagen var din sista dag. Så det sista jag egentligen sa till dig var att jag hatade dig och inte brydde mig om du skulle försvinna förevigt.

Jag var ung och idiotisk och visste inte ens va fan som kom ur från min mun. Men jag kunde aldrig i min vildaste fantasi tro att det skulle bli till verklighet veckan efter.

Jag hoppas med hela mitt hjärta att du innerst inne visste att jag inte menade ngnting jag sa utan att du betydde allt för mig.