Just nu vet jag varken in eller ut.. Bak eller fram.. Jag är så nergräven att det finns bara inte.. Tårarna sprutar hej vilt och det går inte att få stopp på. Jag är utom kontroll. Häromdagen svimmade jag på tåget på vägen till jobbet och vaknade upp på sjukhuset. Vrålskrek för jag hade ingen aning om vad som hade hänt när jag vaknade. Tittade på mig själv och såg dropp, slangar och en massa plåster och hål i armen. Kan inte komma ihåg sist jag var så rädd. Lugnet hade börjat lägga sig idag. Tills jag fick reda på värsta bomben innan idag.

Min älskade Daddy ligger inne på lasarettet och har gjort det sen i måndags. Han fick åka in och akutopereras. Jag trodde inte mina ögon när jag läste det på smset. Det var inte meningen att det skulle komma ut från min styvsyster eftersom Daddy har varit noggrann med att det inte ska komma ut. Speciellt inte med tanke på hur det själv ligger till med mig. Jag har varit så orolig över mig själv. Rädd eftersom läkarna inte haft ngt svar. Men helt plötsligt har ingenting någon betydelse längre.

Daddy är det viktigaste. Och jag fick höra det som jag varit så rädd för att höra väldigt väldigt länge. Sanningen ligger på bordet och jag vet inte hur jag ska kunna hantera det. Det råkade också bara komma ut. Han ville inte att någon ska veta. Han vill inte att folk ska tycka synd om honom. Han ville berätta när han var redo. En i taget. Han kommer aldrig vara redo att berätta för mig. Jag kommer aldrig få höra sanningen från honom.

Dagen det kan vara försent skrämmer mig så in i helvete. Och den dagen kan vara nära. Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna ställa mig upp igen. Jag säger inte OM för jag kommer göra det. Oavsett hur svårt det är. Men jag vet verkligen inte HUR jag ska göra det. Det gör så ont och jag är livrädd.

Det sjukaste av allt är att de senaste nätterna har jag sovit så konstigt. Jag har sovit väldigt oroligt och haft konstiga mardrömmar. Som om något inte stod rätt till. Jag ville inte skrämma mig själv och tänkte att det är nog bara för jag är orolig för det som hände mig häromdagen. Plus att sjukhuset skrämmer mig så självklart kan jag inte sova gott här. Jag fick ett jättefint sms igår att jag är den starkaste och att jag klarar allting.

Då slog en tanke mig helt plötsligt imorse. Jag tänkte på en vän till mig som förlorade båda sina föräldrar väldigt tight inpå. Jag beundrar henne att hon är så stark och att jag aldrig hade klarat mig utan mina föräldrar. Men någon gång tar livet slut men jag trodde aldrig jag skulle vara så nära på att behöva uppleva det när som helst.
Jag har alltid tyckt att förlora en storebror när jag var 12, det räckte för mig i resten av mitt liv. Jag vill inte behöva genomgå sånt fler gånger.

Just nu önskar jag mest av allt att någon kunde dra i mig och väcka mig och säga att allt bara är en dröm. En helvetes mardröm som jag inte behöver genomgå. För de ljuset vet jag inte hur jag ska hitta.