Just nu känner jag mig iskall. Jag känner mig väldigt besviken och sviken på många olika sätt. Jag kan inte riktigt sätta ord för hur det är eller hur det känns. Så jag återkommer med det lite senare.

Igår hade jag en kanon dag. Inbokade möten som gick kanon. Men på något sätt  så på vägen hem så kände jag mig väldigt nere och negativ. Det bara kom från vinden. Ingen direkt anledning till det. Då började jag automatiskt gräva efter en massa negativa saker och fanns det inte så lade jag dit en själv.

Allt för att smutsa ner den positiva bubblan jag har byggt upp. Varför gör jag så? Vad är jag rädd för? Saker och ting har känts så ljust och bra på senare tid att jag nog är rädd för bomben som kommer trilla ner, som det alltid gör, så istället planterar jag dit en egen bomb och får det överstökat.

En del av mig deppade ihop och försvann i tankarna och en del av mig ville kasta ut det negativa. Vilken del vann egentligen? Jag måste undersöka saken men jag är väl medveten om att jag fortf. har väldigt mkt negativt inom mig.

Ringde ett telefonsamtal innan för jag har en grej jag måste få överstökat. En hel hög med papper som måste fyllas i och jag vet inte riktigt om jag har gjort rätt. Och det fanns inte en jävel som kunde ge mig svar svart på vitt hur jag skulle göra. Kärringen jag pratade med kände sig TVUNGEN att boka en tid med mig för att hjälpa mig. Blev så förbannad att jag sa skitsamma, tackade för mig och lade på, ANSTRÄNGDE mig för att inte vara otrevlig. När jag hade lagt på så kände jag mig så maktlös och ensam på något sätt. Tårarna forsade ner men jag vägrade så torkade snabbt bort de, men de fortsatte, men jag vägrar igen och fick stopp på de med djupa andetag och envisheten att inte gråta.

Jag tänker fan inte ge upp. Så är det bara!!!